När det är dags att säga farväl till din älskade vän
Inatt när jag jobbade läste jag en artikel i Hundsport nr 12/2010. Artikeln hette: "Halsbandet". Jag satt tillsammans med mina arbetskamrater och läste denna artikel. Medans jag läste fick jag kämpa för att tårarna inte skulle svämma över. Artikeln var så fint skriven och mina tankar gick till en vän som i förra veckan fick låta sin vän somna in. Hon valde att göra det hemma med Hemveterinären.
Artikeln börjar så här: "Halsbandet, det som i alla lägen har knutit dig till din trogne vän, sätts nu en sista gång runt halsen på din hund. Sedan bär det av till platsen dit du som har din hund kär fruktar mest. Till veterinärkliniken där du ska ta avsked av människans bästa vän. " Vidare kan man läsa: "Ledljuset du nu måste följa är det som tillvaratar din hunds bästa in i det sista, inte dina egna önskemål. Låt inte din vän, som med kärlek givit dig allt en vän kan ge, lida för att du inte släpper taget /.../ Som det sista du gör, ta av halsbandet och behåll det som minne av delad glädje med en vän".
Vidare kan man läsa att detta halsband kan sparas som ett minne men även ärvas vidare av den eventuella nästa vän (hund) som du får. Det viktiga är då att den nya vovven inte är en kopia av den du förlorat, utan är en ny individ med sina egna egenskaper. Det du lärde dig av din första vän tar du med dig när du lär känna din nya vän.
Tack och lov har jag inte stått inför detta beslut med någon hund än. Det är något jag fasar för och den tiden kommer att komma...Dock har jag gjort detta beslut tidigare med en annan vän: min älskade kanin Stampe. Stampe var min bästa vän i 10 år! Han var en liten dvärgvädur som var mer lik en hund till sättet än en kanin. Han gick lös med mig ute, han tiggde vid bordet. Han satt i sin egen fåtölj och tittade på TV, han flörtade med vildkaniner och blev pappa. Stampe var med mig överallt och jag älskade honom djupt! Så en dag när Stampe fyllt 10 år insåg jag att nu är tiden kommen för detta hemska beslut. Stampe var blind, döv och inkontinent, inte ett drägligt liv för min Underbarhet. Han somnade in på Malmö Djursjukhus på en lila teddyfilt. Personalen hade tänt en massa ljus, vilket uppskattades väldigt. Det hela gick fint till och jag gavs tid till att säga farväl i lugn och ro.
Jag och Stampe i Fredshög 2002. R.I.P Stampepojken!
Artikeln börjar så här: "Halsbandet, det som i alla lägen har knutit dig till din trogne vän, sätts nu en sista gång runt halsen på din hund. Sedan bär det av till platsen dit du som har din hund kär fruktar mest. Till veterinärkliniken där du ska ta avsked av människans bästa vän. " Vidare kan man läsa: "Ledljuset du nu måste följa är det som tillvaratar din hunds bästa in i det sista, inte dina egna önskemål. Låt inte din vän, som med kärlek givit dig allt en vän kan ge, lida för att du inte släpper taget /.../ Som det sista du gör, ta av halsbandet och behåll det som minne av delad glädje med en vän".
Vidare kan man läsa att detta halsband kan sparas som ett minne men även ärvas vidare av den eventuella nästa vän (hund) som du får. Det viktiga är då att den nya vovven inte är en kopia av den du förlorat, utan är en ny individ med sina egna egenskaper. Det du lärde dig av din första vän tar du med dig när du lär känna din nya vän.
Tack och lov har jag inte stått inför detta beslut med någon hund än. Det är något jag fasar för och den tiden kommer att komma...Dock har jag gjort detta beslut tidigare med en annan vän: min älskade kanin Stampe. Stampe var min bästa vän i 10 år! Han var en liten dvärgvädur som var mer lik en hund till sättet än en kanin. Han gick lös med mig ute, han tiggde vid bordet. Han satt i sin egen fåtölj och tittade på TV, han flörtade med vildkaniner och blev pappa. Stampe var med mig överallt och jag älskade honom djupt! Så en dag när Stampe fyllt 10 år insåg jag att nu är tiden kommen för detta hemska beslut. Stampe var blind, döv och inkontinent, inte ett drägligt liv för min Underbarhet. Han somnade in på Malmö Djursjukhus på en lila teddyfilt. Personalen hade tänt en massa ljus, vilket uppskattades väldigt. Det hela gick fint till och jag gavs tid till att säga farväl i lugn och ro.
Jag och Stampe i Fredshög 2002. R.I.P Stampepojken!
Kommentarer
Postat av: Momo
Jenni, jag minns so val detta och hur jag kampade emot i det langsta med tararna da jag var med Dig och Stampisen pa Malmo Djursjukhus for den sista farden tillsammans. Stampe var allas var Underbarhet och betydde oerhort mycket aven for mig.
Han var alltid till stor gladje och alskad av oss till 1000%. Tack for att Du skrivit so fint om detta i Din blog. Love, Momo.
Postat av: Linn
Å fy usch hoppas de är lång tid tills dess!!!
Postat av: Bibi
Underbar blogg underbara vovvar...
Postat av: Lisa
usch jag fick lite tårar i ögonen nu!
Hoppas allt är bra :)
Kram Lisa
Trackback
